Sveriges förhållande till religion är extremt. I de flesta andra länder, till exempel USA eller många afrikanska länder, är det inte ovanligt att du möter förvåning om du på frågan om vilken kyrka du tillhör svarar att du inte tror på något särskilt. Det låter märkligt – inte neutralt professionellt – i öronen på människor där religion är en naturlig del av vardagen. Vad är det för en konstig människa som inte har en tro?
Sverige är inte, tvärtemot vad många svenskar tror, landet lagom i världen.
Trots att vi är ett land med ett rikt kristet arv är vi, enligt World Values Survey 2015, det näst mest sekulariserade landet i världen. Bara Japan slår oss.
I andra länder må religion ses som en tillgång, men inte i folkhemmet Sverige. Här har det sekulära projektet förpassat tro till den privata sfären, eller, som biskop Mikael Mogren uttryckt det: till frågor om livet bortom döden – inte hitom.
Därför räknar svensken inte heller religion som en tillgång i integrationen. Vi vill gärna slå oss för bröstet och hävda att vi gillar olika, men faktum är att det är långt ifrån sanningen. “Kom som du är, men bli lika ateistiska som oss” snarare.
Hur annars ska vi förstå att hemmablinda liberaler kan argumentera för att stoppa religiösa friskolor utifrån att staten ska garantera en “god och objektiv utbildning”?
Här i Sverige tror vi oss kunna förtrösta på staten som garanten för de goda värderingarna – något som historiskt och internationellt sett är ofattbart naivt.
FN:s och Europakonventionens betoning är på att skydda individen från övergrepp från staten – vilket ett förbud, eller stopp, av religiösa friskolor i praktiken skulle bli.
De som pläderar för att förbjuda religiösa inslag i skolor (som S), eller att stoppa nya religiösa friskolor från att starta (som L och numera också SD), väljer att ignorera den mänskliga rättigheten att föräldrar har rätt att välja en utbildning för sina barn som överensstämmer med den egna övertygelsen.
Själva orsaken till att en procent (!) av alla skolelever har fått ett oproportionerligt stort fokus i skoldebatten är den ogrundade rädsla svensken hyser gentemot allt religiöst. I stället borde debatten handlat om elevers katastrofala skolresultat, ökat antal skadestånd för mobbade elever där skolor inte ingripit, eller sexuella kränkningar mot lågstadiebarn.
Denna rädsla är också fundamentet till den världsbild som säger att det nog ändå är rimligt att stänga 66 skolor (kristna, judiska och muslimska) för att några få misskött sig.
Hade vi i stället ägnat bråkdelen av all energi som lagts på att försöka runda de mänskliga rättigheterna till att säkra upp att läroplanens värderingar och skollagen ska följas, oavsett huvudman, samt att ge Skolinspektionen resurser och verktyg till att följa upp alla skolor, hade de problem man vill åt antagligen redan varit lösta.
Ledare i Dagen 29 november 2017
https://www.dagen.se/ledare/frida-park-svensk-syn-pa-religion-ar-extrem-1.1063182
Fru Park 