Krönika i Dalarnas tidningar 12 november 2016
Det är inte lätt att vara kvinna idag. Jag är tydligen inte bara förtryckt. Jag är också ofantligt egotrippad. I alla fall om man får tro Försäkringskassans senaste reklamfilm.
I ett löjeväckande klipp (som säkert är tänkt att vara komiskt) får man se hur den mobilpratande mamman ignorerar sin familj, roffar åt sig tre fjärdedelar av en pizza och lämnar rummet varpå bäbisen säger: ”Så där ser det ut när min mamma och pappa fördelar föräldraledigheten. Det är väl inte så bra?”
Hur kommer det sig att en myndighet bedriver politisk kampanj på det här viset?
Försäkringskassan får sina direktiv från regeringen. Inför 2014 ville alliansregeringen att FK skulle ge föräldrar goda kunskaper om försäkringens regelverk och därmed skapa förutsättningar för valfrihet (min kursivering) och ett jämställt föräldraskap. Sedan kom valet. Och maktskifte. Och nya direktiv.
Den rödgröna feministiska regeringen vill att FK verka för ett jämställt användande av föräldrapenning. Detta ska genomföras med olika kampanjer, som pizzafilmen, vars syfte är att få ett jämnt uttag av föräldrapengar. Vad försvann på vägen? Föräldrarnas rätt att utifrån sin egen övertygelse välja vad som är bäst för sin egen familj.
Nu är det väl få som höjer på ögonbrynen åt att politiker med en övertro på att de vet bättre än den oinformerade pöbeln driver en politik som syftar till att inskränka valfriheten. Men jag blir lite förvirrad. Är jag som kvinna offer eller bov här?
Från FK slår man på stora olycksbådande trumman om kvinnors löneutveckling och pension som blir sämre om de är hemma längre än männen med barnen.
Stackars förtryckta kvinna som inte vet sitt eget materialistiska bästa.
Så klart att staten måste bestämma över kvinnans lilla blonda huvud när hon inte förstår bättre.
I nästa stund är kvinnorna själviska lyxhustrur som förvägrar papporna en god anknytning och relation med sina barn. Hur kan man ens överväga att amma längre än sex månader när det finns giftfria nappflaskor? Papporna är så hormonkuvade av matriarkatet att det är bäst att staten beslutar när bäbisen inte längre behöver bröstmjölk.
Men hur var det nu, gillade vi olika eller inte? Den solidariska regeringen propagerar för en lösning som nog skulle kunna fungera för medelklassfamiljer där båda föräldrar har fast anställning, men väsentligen sämre för företagare, studerande, lågavlönade, deltidsarbetande, ensamstående eller arbetssökande.
Tre pappamånader har det blivit hittills. Men full kvotering är bara en tidsfråga.
Enda orsaken till att det inte redan är genomfört är att en överväldigande majoritet av svenskarna envisas med att tro sig själva ha förmåga att besluta över vad som är bäst för den egna familjen.
Tills de tar sitt feministiska förnuft till fånga kommer storebror staten fortsätta med sin valfrihetsfientliga propaganda.
Fru Park 