Vilks borde häckla kristna

Krönika i Dagen 3 november 2016

Niklas Orrenius brännande aktuella bok “Skotten i Köpenhamn” väcker många tankar kring yttrandefrihetens gränser och pris. Många anser att Lars Vilks gick för långt med sin Muhammedhund. Islamistiska terrorister vill mörda honom. SD-anhängare hyllar honom som hjälte. Vilks, som lever under ständigt livvaktsskydd på hemlig ort, vill med sin konst visa att yttrandefriheten inte är självklar i Sverige. Det är inte heller religionsfriheten.

Det är särskilt några ord som dröjer sig kvar. DN-journalisten Orrenius frågar varför Vilks i religionskritikens namn inte gått vidare och skapat konst där krucifix sänks ned i urin – för att håna kristna. Konceptkonstnärens svar är att islam finns på en politisk arena och där blir man utsatt för den här typen av kritik; vill man undvika det får man se till att religionen blir privat på det sätt som har skett med kristendomen.

En given del av den svenska landskapsbilden är de många kyrkorna med sina välskötta kyrkogårdar och ringande kyrkklockor. Långt innan det fanns kommuner sköttes skola, vård och omsorg av kyrkan. Religion som en strikt privat angelägenhet är ett relativt nytt påfund.

Ändå är synen på kyrkan som en naturlig del av vårt samhällsbygge långt undanskuffat i mannaminne – ibland även hos kristenheten. För många svenskar har kyrkans roll reducerats till att bli slagpåse i kampen för homosexuellas rättigheter och att ge stämningsfull inramning till luciamorgon.

Lars Vilks resonemang om att ”de kristna inte ställer krav på det sekulära samhället” (och därför inte förtjänar kritik) säger oss något om hur långt sekulariseringen gått. Kristna som tar plats i svensk offentlighet avkrävs försäkringar om att tron inte kommer påverka ens uppdrag – och kritiseras om man inte tillräckligt dolt sin tro under den svenska sekulära skäppan.

När allt fler muslimer, med en helt annan syn på religionens roll, kommer till Sverige uppstår ofta kulturkrockar i mötet med svensken som knappt vet hur man ska förhålla sig till en religiositet som inte gömmer sig bakom lyckta dörrar. Plötsligt utmanas det sekulära experimentet.

Rätten att tro och rätten att kritisera densamma är två sidor av samma religionsfrihetsmynt. Kritisera gärna islam! Kritisera kvinnoförtryck och hederskultur! Men kristna bör inte stämma in i de röster som nu höjs för att inskränka religionsfriheten.

”Tro gör man i kyrkan”. Ja, men inte bara. Kyrkan är politisk, har alltid varit och kan inte vara annat utan att göra avkall på sin kallelse. Det var aldrig tänkt att kyrkan skulle stänga kyrkportarna om sig, gräva ned pundet, dölja ljuset och lämna resten av samhället åt sitt öde.

Kanske ska vi inte sörja när Lars Vilks gör konstverk vars syfte är att häckla den kristna tron. Inte om det är ett tecken på att kyrkan äntligen har vaknat ur sin politiska törnrosasömn.

 

Annonser

2 kommentarer Lägg till

  1. oresundsbloggen skriver:

    Men Vilks har väl gjort minst en ”Jesus som pedofil”-teckning.

    Gilla

    1. Fru Park skriver:

      Det har han. Det var innan Muhammed som rondellhund. Det framkom inte i Orrenius bok, inte heller Vilks lyfte fram det faktumet. Sakine Madon påpekade detta när jag skrev krönikan. Hur som helst framgår det av texten att jag menar att kristna inte borde ha något emot det, ifall det är ett tecken på att kyrkan vaknat ur sin politiska törnrosasömn.

      Gilla

Lämna gärna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s